Jag har ägt dator i större delen av mitt liv. Jag var den första i min bekantskapskrets att få en Amiga, framför vilken jag spenderade otaliga dagar och nätter med att spela allsköns spel och piratkopiera ännu fler för att fylla ännu mer dagar.

Åren har gått och mitt intresse kan påstås ha svalnat. Vid en snabb analys av det så kanske nån skulle säga att jag vuxit ifrån det. Och jag har alltid varit böjd att hålla med.

1991 så insåg jag dock att den snabba analysen har varit otroligt felaktig. Då släpptes nämligen Myst. Min far hade hört talas om det och fick tag på det snart nog. Det släpptes faktist till Macintosh först om jag inte missminner mig (var ju gjort på en Mac.)
Jag var väl inte fylld av förväntingar precis, men nyfikenhet har jag alltid besuttit en stor mängd av, så efter installationen så startade vi spelet.
Det vore lögn att påstå att vi förstod något till en början. Uppenbarligen så handlade det om en bok... och så föll man... och helt plötsligt så stod man på en kaj. Jaha?

Myst, som spel, består av bilder som man kan klicka på. Medans det konceptet kan låta otroligt osexigt så har bröderna Rand komponerat spelet tillsammans med musik, bild och story som förklarar varför det är världens mest sålda datorspel.
Idéen är att du är ensam i den här världen du har hamnat i, du vet ingenting om vart du är eller ens varför du inte vet det. Det enda du kan göra är att försöka ta reda på det.

Myst är förmodligen den "virtuella underhållningen" som givit mig mest, förutom Star Wars förståss. Myst är ett sådant helhetskoncept, så genialt och så uppslukande att det är svårt att förklara för någon som inte spelat eller inte är intresserad.